När man själv får barn så tänker, i alla fall jag, ofta tillbaka på hur jag hade det när jag va liten.

Min mamma var alkoholist och är än idag, min pappa har aldrig funnits där utom vid enstaka tillfällen.

Även han alkoholist & kriminell.

Att som barn inte tordas gå in till mamma när man vaknar på morgonen,aldrig veta vilket humör man kommer få mötas av.

Att bli lämnad till närmast tillgänglig för att alkoholen är viktigare, att inte ha en fast trygghet.

Att springa och gömma sig när mamma är arg för att undvika stryk, den ständiga lukten av alkohol.

Okända människor i ditt hem var och varannan dag, ofta män.

Att aldrig ha en närvarande förälder, att få klara sig på egen hand som 4-åring.

Att bädda om mamma när hon däckat i soffan för att sen kura ihop sig i hörnet av andra soffan för att hålla koll så mamma andas, att dom där kostiga rycken mamma har när hon är full inte gör så att hon dör.

Anmälningarna haglar in till sociala och jag får en "stödfamilj".

En okänd familj där jag ska vara varannan/ var tredje helg, som barn är mamma alltid mamma OAVSETT vad denna mamma säger eller gör så jag grät varje gång jag skulle åka och mamma sminkade sig och gjorde sig iordning för att gå ut och supa.

Det va en bra familj, jag trivdes och dom hade en pojk som va några år äldre än mig men jag såg honom lite som en storebror.

När familjen en gång skulle lämna mig hos mamma en söndagkväll så fanns inte mamma hemma och hon gick inte få tag i, jag fick följa med tillbaka och på måndagen fick dom åka och lämna mig på dagis för att sen hämta mig igen då mamma fortfarande inte va hemma.

Det gick nog en vecka innan det gick att å tag i henne.

Mamma hittade sen på en historia om att pappan i den familjen skulle ha taffsat på mig eftersom jag va rädd för män, att nån av hennes manliga bekanta skulle ha gjort nåt sånt är betydligt större risk för.

Efter det fick jag inte åka till stödfamiljen mer.

 

När jag va 6 år hade sociala fått in så pass många anmälningar att det va dax att ta tag i mitt "fall".

Släktingar började få veta hur det låg till, ingen visste hur illa det va förutom min mormor som antagligen skämdes.

Min moster bad om att få ta hand om mig men eftersom hon va ensamstående så fick hon inte det, det skulle finnas en man också.

Jag fick flytta till min mammas kusin och hennes man, helt underbara människor med hjärtat på rätt ställe.

Men att ta hand om ett barn som fram till 6-års ålder bott med en alkoholist är inte lätt alls.

Jag hade aldrig borstat mina tänder, bara det va en kamp.

så när jag kom i tonåren och blev strulig tyckte sociala att jag skulle flytta till en familj med erfarenhet av "såna som mig" och efter 8 år hos dom jag kallat mamma och pappa så blev det flytt.

Där bodde jag i 6 år, fick en kris och fick nog så jag drog.

Sen dess har jag klarat mig själv.

Kort sammanfatting av en oändligt lång historia, jag skulle ljuga om jag sa att barndomen inte satt sina spår.

Jag kan nog kalla mig "maskrosbarn" som det så fint kallas.

Det har alltid funnits nån person under min uppväxt som hållt gnistan vid liv, för den har svalnat till och från.

Ni som ställer upp för barn som kanske inte har en förälder att luta sig mot när det är tufft,

en stor kram till er.